Hur kommer det sig att vi tillåter oss själva att bli sura? Nu menar jag inte att vi alla ska gå omkring på rosa moln hela dagarna o sprida kärlek till alla o envar, utan mer ifrågasätta oss själva när vi blir sura på småsaker. På samma sätt som att vi blir glada av en låt, en bild eller en komplimang kan vi lika snabbt bli sura av samma saker. Små saker som antingen får oss att minnas gammalt förtret eller nya kommentarer som får oss att bli sura på en sekund. Att tillåta sig blir sur över att någon sagt något är ju egentligen att tillåta en annan persons åsikter ha större inflytande över ens känslor än sina egna. Hur kan vi tillåta andra än oss själva att styra över våra känslor? Visst ska vi tillåta oss att påverkas, men att tillskriva andra än sig själv ansvaret över hur vi ska må är ju egentligen lite befängt, eller?? Troligtvis handlar det om att vi inte tror på att våra känslor är de rätta, vi tror att andra har mer koll på vad som är rätt och fel, enkelt och svårt, ett slags fiskstimbeteende... vi litar på att det majoriteten gör är rätt... Det kräver stort mod att simma åt fel håll och ett ganska gott självförtroende som grund för att våga! Jag utmanar alla att simma fel håll då och då och att istället för att tillåta någon att göra dig sur, att faktiskt få dig glad!