Hur kommer det sig att vissa människor fastnar likt tuggummi under skon, klibbar sig envist fast och lämnar ett alltmer svart avtryck allt eftersom tiden går. Dessa personer är inte de vi vill ska klamra sig fast, de är dem vi helst vill glömma och låtsas som vi aldrig mött, människor som berört oss utan att vi tillåtit dem att göra det. Hur kommer det sig att de är dessa vi kanske åtrår mest, fastän bara i smyg, för vi vet ju att de inte är bra för oss.

Människor som vi vet eller tror är bra för oss, människor som har de kvaliteter vi eftersöker och hoppas på att attraheras av, är allt som oftast de vi tycker är för snälla, för tråkiga, för vardagliga, för... kanske är det rädsla som gör att de vi behöver tycks för långt borta att få, någon slags otillräcklighet som gör att de vi vill ha inte passar in. Eller är det så att det vi vill ha inte är det vi behöver?