Hur kommer det sig att allt vi gör eller utsätts för, vill vi ska ha en mening? Allt ifrån obetydliga småsaker till viktiga händelser utvärderas och analyseras, vrids och vänds på och forskas under lupp. Hur kommer det sig att vi är så besatta av tanken att allt har en mening? Är det meningen med livet vi egentligen söker när vi undrar varför vi missade bussen just den här morgonen eller när någon vi inte träffat på länge plötsligt hör av sig? Vad är det för tecken vi letar efter? Kanske är det så att vi fokuserar på småsakerna för att slippa ta tag i de stora frågorna. Det är ju lättare att fundera på varför någon sa si eller så istället för att fundera på om man ska byta jobb eller flytta.. göra slut med någon eller ta första steget mot sin dröm.. Att tro på att allt har en mening ger oss en känsla av trygghet och ibland ansvarslöst lämnade åt ödet. En slags buffert i livet vi kan skylla på då och då när saker inte riktigt sker som vi vill att de ska. Är det inte vi själva som skapar mening i vårt liv? Hur skulle det vara att leva en dag utan att behöva uppfylla en mening? Är det den känslan vi eftersträvar när vi har semester, inga tvång, inga måsten, bara vara och leva i nuet.... Varför är vi så besatta av att allt ska ha en mening, allt skulle vara mycket enklare om vi bara gav efter för livet!