Hur kommer det sig att vi tillåter oss själva att bli sura? Nu menar jag inte att vi alla ska gå omkring på rosa moln hela dagarna o sprida kärlek till alla o envar, utan mer ifrågasätta oss själva när vi blir sura på småsaker. På samma sätt som att vi blir glada av en låt, en bild eller en komplimang kan vi lika snabbt bli sura av samma saker. Små saker som antingen får oss att minnas gammalt förtret eller nya kommentarer som får oss att bli sura på en sekund. Att tillåta sig blir sur över att någon sagt något är ju egentligen att tillåta en annan persons åsikter ha större inflytande över ens känslor än sina egna. Hur kan vi tillåta andra än oss själva att styra över våra känslor? Visst ska vi tillåta oss att påverkas, men att tillskriva andra än sig själv ansvaret över hur vi ska må är ju egentligen lite befängt, eller?? Troligtvis handlar det om att vi inte tror på att våra känslor är de rätta, vi tror att andra har mer koll på vad som är rätt och fel, enkelt och svårt, ett slags fiskstimbeteende... vi litar på att det majoriteten gör är rätt... Det kräver stort mod att simma åt fel håll och ett ganska gott självförtroende som grund för att våga! Jag utmanar alla att simma fel håll då och då och att istället för att tillåta någon att göra dig sur, att faktiskt få dig glad!

Hur kommer det sig att allt vi gör eller utsätts för, vill vi ska ha en mening? Allt ifrån obetydliga småsaker till viktiga händelser utvärderas och analyseras, vrids och vänds på och forskas under lupp. Hur kommer det sig att vi är så besatta av tanken att allt har en mening? Är det meningen med livet vi egentligen söker när vi undrar varför vi missade bussen just den här morgonen eller när någon vi inte träffat på länge plötsligt hör av sig? Vad är det för tecken vi letar efter? Kanske är det så att vi fokuserar på småsakerna för att slippa ta tag i de stora frågorna. Det är ju lättare att fundera på varför någon sa si eller så istället för att fundera på om man ska byta jobb eller flytta.. göra slut med någon eller ta första steget mot sin dröm.. Att tro på att allt har en mening ger oss en känsla av trygghet och ibland ansvarslöst lämnade åt ödet. En slags buffert i livet vi kan skylla på då och då när saker inte riktigt sker som vi vill att de ska. Är det inte vi själva som skapar mening i vårt liv? Hur skulle det vara att leva en dag utan att behöva uppfylla en mening? Är det den känslan vi eftersträvar när vi har semester, inga tvång, inga måsten, bara vara och leva i nuet.... Varför är vi så besatta av att allt ska ha en mening, allt skulle vara mycket enklare om vi bara gav efter för livet!

Har kommit fram till att this is my kind of Hero!! Jag blir lycklig av att bara veta att det kommer en till film snaaaart!!

Ibland tror man att man vet allt om sig själv, vad man är kapabel till och vad man inte vågar. Men då och då kommer man på sig själv med gamla sanningar, de som var sanna för längesen. Sanningar som gjorde den man var för flera år sedan. Saker man fortfarande tror på men som man borde ha bytt ut för längesen mot nya bilder och föreställningar. Ibland är det människor som tar en tillbaka till den man var, ibland händelser eller minnen. Om en liten liten händelse kan ta tillbaka dig till den du var när du var femton år, vad har egentligen hänt med allt som man lärt sig i det ögonblicket. Plötsligt är allt som bortblåst och man står där som en tönt i känslan av tuperat hår och tandställning, hur kan det komma sig? Finns det ingen boost som gör att man istället känner sig som en superhjälte? Eller måste man i själva verket ha varit superhjälte för att kunna känna känslan?! AAHHHH!!! Jag ska pröva vara superhjälte för en dag!! Frågan är bara vem!!?? Hmmm.... Fantomen e ju cool, har häst, varg och egen grotta i skogen... Känns som det inte finns coola superhjältar som är kvinnor, eller?!

I will be a hero!! Och då menar jag inte perrelli!!

Ny vecka, nya möjligheter.. låter lite klychigt men känns ibland så himla rätt. Ibland är det så skönt att bara kunna lägga saker bakom sig och inte se bakåt, bara framåt. Saker som är rätt brukar bara rusa in i ens liv utan minsta ansträngning, liksom lägger sig nästan i knät utan att man knappt behöver be om det. Men ibland vill man så gärna något man vet är fel, men man försöker få till det ändå fast man vet att det aldrig kommer att hända. Kanske är det så att man behöver få nej då och då bara för att veta att man är på fel väg eller vid fel tidpunkt. Allt det man vill brukar ju dyka upp förr eller senare, även om man oftast föredrar förr. Men då och då är det man vill inte alls det man egentligen hade tänkt sig när det väl kommer, det dyker upp i en annan form.

Jag har läst om en kvinna som önskade sig en trogen, hemmakär och självständig livskamrat... inom ett halvår fick hon en katt... !? det visade sig att katten hade alla de egenskaper hon önskade sig förutom att han inte var en man... men det hade hon ju glömt att önska sig... så himla rolig historia!! :)

Kanske man ska se till att vara mer precis i sina önskningar och se vad som händer!

Song of myself by Walt Whitman

I celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

Ska man så ska man! Det här med dagdrömmeri är slöseri med tid om man inte ägnar sig åt oseriöst längtade efter allt sånt som känns långt långt bort från din vardag. Att drömma sig bort till en strand i västindien måste väl ändå toppa känslan än att tänka på att ligga vid poolen i fyrishov?! Varför begränsa sina drömmar, när annars kan man tänka fritt om inte då? Varför ska man endast se till det man tror är möjligt, kanske är det omöjliga möjligt imorgon, kanske är drömmarna mer sanna än verkligheten själv? Jag har bestämt mig för att tro på på det omöjliga och drömma om det ouppnåeliga, testa mina gränser för dagdrömmeri och sätta himmelshöga mål, både i det lilla och i det stora. Jag är min egen skapare.

Hur kommer det sig att vissa människor fastnar likt tuggummi under skon, klibbar sig envist fast och lämnar ett alltmer svart avtryck allt eftersom tiden går. Dessa personer är inte de vi vill ska klamra sig fast, de är dem vi helst vill glömma och låtsas som vi aldrig mött, människor som berört oss utan att vi tillåtit dem att göra det. Hur kommer det sig att de är dessa vi kanske åtrår mest, fastän bara i smyg, för vi vet ju att de inte är bra för oss.

Människor som vi vet eller tror är bra för oss, människor som har de kvaliteter vi eftersöker och hoppas på att attraheras av, är allt som oftast de vi tycker är för snälla, för tråkiga, för vardagliga, för... kanske är det rädsla som gör att de vi behöver tycks för långt borta att få, någon slags otillräcklighet som gör att de vi vill ha inte passar in. Eller är det så att det vi vill ha inte är det vi behöver?

Det här är början på mitt nya liv, ett liv utan ånger och tvekan! Från och med nu ska jag inte titta bakåt och undra om jag skulle gjort annorlunda, inte vrida och vända ut och in på allt och leta efter små små detaljer som får alltför stor vikt vid en minnesfestival.. jag är mästarnas mästare på att sprida rosa skimmer över allt mer avlägsna händelser som till sist blir till en karneval av nostalgi och härlig härlig förälskelse.. Från och med nu ska jag se uppåt och framåt!

This is me making the first move towards being fabulous!!