På vägen hem idag insåg jag att allt är uppdelat i par, tom fåglarna sitter två och två i träden... inte undra på att vi singlar känner oss udda. Bussen har två säten, tåget har två säten, tidningen och extra bilagan, köp två betala för en, yin och yang, Ronja & Birk, Humle & Dumle :) för att inte tala om bokning av resor eller hotellrum, allt blir dyrare om man ska resa eller bo ensam - ensam är lika med extra tillägg! Det börjar redan i skolan när klassen ska delas upp två och två och alla ska ha en bänkkamrat. I värsta fall hade klassen ett udda antal och en person fick sitta ensam eller bli den tredje personen till ett klasskamratspar.. När grundades normen par lika med perfekt? Kan ensam någonsin blir normen för fulländning? Måste man vara två för att känna sig hel? Är man inte hel redan innan och när blev man i sånt fall trasig? Kanske är det så att vi egentligen är hela men för att se sin spegelbild måste det till en annan person, frågan är bara. Måste den andra personen vara en del av ett par? Kan inte paret ersättas av flera andra personer?