Den enda relationen man kan jobba med utan uppbrott är med sig själv... Men finns det någon mer kritisk och mer ältande partner än sig själv?! Skulle det inte vara väldigt skönt att då och då vara otrogen och strula med någon annan som omväxling? Tänkt att vakna en morgon och ens egna problem är som bortblåsta. Istället finns det någon annans bagage att ta itu med, utan sitt egna känslomässiga kladd som försvårar och gör det omöjligt att se klart. Alla vet ju att det är lättare att se objektivt på andras problem och känslomässiga kaos än sitt eget. Hmm... Alla säger ju då och då att det finns de som har det värre än jag, men är det inte bara något man säger för att låta mindre gnällig? Går det faktiskt omkring människor och tänker på att andra har det värre? Att lura sig själv att känna sig tacksam när man egentligen bara känner sig lite mindre utsatt? Är det inte bättre att fokusera på att få det bättre?

När vi letar efter en partner, letar vi då efter någon som liknar vår egen osynliga kritiker? En annan person som tar jobbet som vår andra hälft, som hjälper oss att se objektivt på situationen och får oss att se oss själva i ett nytt ljus, hjälper oss att jobba med oss själva. Eller letar vi efter en partner som kompletterar de svagheter vi själva har så att vi blir ett slags komplett potpurri av egenskaper? Jag har tidigare trott på det senare men börjar mer och mer tro på det tidigare...

Jag undrar om jag ska göra slut med mitt tidigare jag för att se om jag kan träffa mitt nya jag!