Jag fascineras ofta över hur människor äter... jag tror det speglar hur vi tar för oss av livet. Även vad vårt kroppsspråk signalerar när vi går, pratar eller ser på andra människor. Jag har en gång hört någon säga att en livsnjutare bara äter det godaste på en pizza, mitten... en mer noggrann och återhållsam person skär sin pizza i fina bitar och äter dem en efter en.. osv.. Sedan den dagen äter jag min pizza från mitten och ut... kanterna ibland om jag känner för det. Jag vill vara en livsnjutare och övar mig i njutning på alla sätt jag kan! Jag vill kunna säga att jag gjort allt jag kan under mitt liv för att hylla det, livet alltså... För är det inte så att livet ska hyllas på alla sätt det bara går och är möjligt!? Det måste enligt mig vara det bästa man kan göra med sitt liv! Jag vill leva utanför mina egna ramar och testa gränser för att lära mig att det inte finns några utom mina egna påhittade... Jag vill känna ruset av livet och vinden i håret.. Glädjen att göra en annan människa glad och lyckan av att bara se vårens första blåsippa.. Jag vill stå på barrikaderna i mitt eget liv för att kräva att jag faktiskt njuter av min stund här. Det är jag värd, det är vi alla! Så börja äta er pizza där den är som godast och njut av livet!! :)

Kjellvander - when the mourning comes

Det omöjliga är bara omöjligt om du tror att det är så!! Jag hinner tänka sex omöjliga tankar redan före frukost... Jag har precis sett Alice i underlandet och filmen är fantastisk!! Den är så underbart härligt galen att man blir kär!! Hur kommer det sig att den värld vi valt att leva i har så många gränser för vad som är rätt och fel?! Återigen är det vår rädsla som styr.. eller åtminstone för min del.. Hur många skulle inte vilja vara en galen hattmakare ibland?! Men alla verkar vara rädda för vad andra ska tycka... andra andra andra.... eller är det vi själva som är den största boven, för handen på hjärtat, hur länge bryr sig andra om oss egentligen?? En kvart... en timme... en dag... sen är det borta och det är endast i vårt eget minne som minnet av vad andra tycker lever kvar... Nej, fram med hattmakaren i oss och låt det omöjliga vara möjligt!! Det är ju endast vi som begränsar oss för att det möjliga är omöjligt... :)

Varje vår lovar man sig själv en massa saker. Man ska börja träna, äta bättre, träffa sina vänner mer, boka en fantastisk semester, vårstäda både garderob och förråd, kasta gammalt skit för att göra plats för nya alldeles underbara saker... osv osv.... vad kan vara mer stressande än alla dessa måsten? Dessutom måste man vara frisk och vårskön och se fantastisk ut, även traskandes till tvättstugan. Våren är underbar men alldeles full av måsten för min del. För att inte tala om mina köksfönster som hånar mig så fort solen skiner... :) Hur ska man bli kvitt vårstressen? En del har julstress, jag har vårstress...

Antingen struntar man i städning och rensning och gör roliga saker istället... eller så städar man upp skiten, tar en ansiktsmask och kastar allt och blundar! hmmmm..... det låter ju inte så jobbigt det sista som det känns.. ska nog prova det i år, brukar ju bli så till sist ändå fast med en månads ångest först, ska nog hoppa över det i år och gå direkt på kastandet!!

En början till min "Bucket list!!"

• Picknick i central park men en kissable man :)
• Machu pichu med en härlig och tålmodig väninna
• Paris om våren, lovat min mor att resan blir med henne
• Tåg mellan Peking och Tibet, här krävs Marias tålamod :)
• Cykelsemester med mina barn i södra frankrike, de är fantastiska att resa med
• Älskade köpenhamn, hit vill jag ofta
• Karibien ett måste som förälskad
• Irland....

Det är ju bara resor de här... hmmmm.... jag måste ju vilja göra annat...

• En vit fantastiska sommarstuga med trägolv och öppen spis där både midsommar och jul firas, nära havet såklart... Det vill jag ha...
• Skepparexamen...
• Körkort kanske... och en bil till det... :)

Är jag matrealist.... javisst... :)

Jag ska göra en "Bucket list"! Alla som sett filmen vet vad jag talar om... annars kan jag rekommendera den för lagom fredagsnöje. I korthet handlar den om att göra en lista på allt man vill göra innan man går vidare och faktiskt bocka av dem en efter en.. Hmmm.... min lista kommer att bli lång, men till att börja med vill jag skriva Santiago de compostela... Återigen vill jag utmana er att sätta er ner och skriva upp minst tio saker ni vill ha gjorda, skit i om de är skyhöga drömmar eller mål, man vet aldrig!! :) Min lista kommer snart...

En ny era, en ny tid... dags att lämna vintern och vantarna bakom sig. De senaste tio åren i mitt liv har varit minst sagt omtumlande, fulla av utmaningar och prövningar, en del sorg och en del sol. Mitt nästa decennium tänkte jag tillägna njutningen!

En gammal klyscha kommer över mig, hämtad från "Döda poeters sällskap", ja, jag älskade filmen när den kom ut, grät mängder och älskade mina lärare... nog om det...

"Sucking the marrow out of life!"

Det är precis det som jag ska göra under det här decenniet... försöka att leva här och nu, verkligen njuta av varje sekund... o nej, jag är inte döende... men måste man vara det för att uppskatta varje dag?? eller är vi egentligen inte alla det om man hårddrar det? deep shit...

Jag ska se till att göra roliga saker med roliga människor! Stanna och njuta av solen och de första fräknarna, njuta av regnet för att det inte är snö, le åt en okänd och tacka alla stannande bilar vid övergångsställen! :) This is the next me...

I went into the woods because I wanted to live deliberately.

I wanted to live deep and suck out all the marrow of life...

to put to rout all that was not life; and not, when I came to die,

discover that I had not lived.

Henry David Thoreau

Ibland undrar jag hur mitt liv skulle sett ut om jag valt andra vägar än jag gjort fram tills idag. Vilka var de stora vägskälen i mitt liv och lever jag mitt absolut bästa möjliga val? Hur ska man kunna veta vilka val som är avgörande och vilka som är små, de mindre kanske blir de som har den största inverkan i framtiden. Finns det val som är rätt och val som är fel, eller är de bara olika vägar mot samma mål? Är livet som ett tv-spel där man kan välja olika nivåer, i livet lika med vägar?? lätt bana, medium bana eller den avancerade banan... när i så fall väljer man och kan man bryta och välja en lättare eller mer avancerad bana om man känner att man valt fel? Eller är man tvungen att fortsätta livet och hoppas att man lyckas ta några poäng tills det blir game over? Hmmm.... Spel är onekligen lättare att bara byta ut och prova igen och igen och igen tills man lyckas gå vidare till nästa nivå... hur många chanser i livet får man att prova samma sak? Är det så att vi faktiskt har ett uppdrag att slutföra innan vi slutar, om än ingen graal att hitta? Hur kommer vi då på vad vår uppgift är när vi inte har någon spelmanual att följa?

Den enda relationen man kan jobba med utan uppbrott är med sig själv... Men finns det någon mer kritisk och mer ältande partner än sig själv?! Skulle det inte vara väldigt skönt att då och då vara otrogen och strula med någon annan som omväxling? Tänkt att vakna en morgon och ens egna problem är som bortblåsta. Istället finns det någon annans bagage att ta itu med, utan sitt egna känslomässiga kladd som försvårar och gör det omöjligt att se klart. Alla vet ju att det är lättare att se objektivt på andras problem och känslomässiga kaos än sitt eget. Hmm... Alla säger ju då och då att det finns de som har det värre än jag, men är det inte bara något man säger för att låta mindre gnällig? Går det faktiskt omkring människor och tänker på att andra har det värre? Att lura sig själv att känna sig tacksam när man egentligen bara känner sig lite mindre utsatt? Är det inte bättre att fokusera på att få det bättre?

När vi letar efter en partner, letar vi då efter någon som liknar vår egen osynliga kritiker? En annan person som tar jobbet som vår andra hälft, som hjälper oss att se objektivt på situationen och får oss att se oss själva i ett nytt ljus, hjälper oss att jobba med oss själva. Eller letar vi efter en partner som kompletterar de svagheter vi själva har så att vi blir ett slags komplett potpurri av egenskaper? Jag har tidigare trott på det senare men börjar mer och mer tro på det tidigare...

Jag undrar om jag ska göra slut med mitt tidigare jag för att se om jag kan träffa mitt nya jag!

Jag har läst ekonomi i flera år och lärt mig allt om spelteorin fångarnas dilemma. Den går ut på att två fångar ska välja mellan att samarbeta eller att hålla tyst. Dilemmat ligger i att de inte vet vad den andre personen gör.. om båda håller tyst får de 6 månaders fängelse var, om den ena vittnar och den andra håller tyst får den som vittnar gå fri och den andra tio års fängelse, det sista scenariot är att båda vittnar, då får båda två års fängelse. Vad händer?? Båda vittnar och får två års fängelse var... Det bästa vore ju att hålla käften! Båda blir förlorare och båda satte sig själva först..

Varför blir det så här?

Jag undrar om man kan applicera teorin i sitt kärleksliv?? Första valet, jag vågar och kan få tio år av fantastisk kärlek om den andra håller tyst, val två ingen vågar och det leder till en sex månaders relation, det sista valet, båda vill och vågar och det leder till två år!? hmm.... är det bästa vi kan hoppas på att den andre håller käft??

Man vet inte vad den andre har för avsikter, man vet endast vad man själv vill och ifall man är redo att offra sig själv för att få reda på det? Nöjer man sig med det näst bästa för att slippa vara ensam? Är det vi som vill ha allt men inte vågar riskera oss själva som fortfarande är singlar? Är det mod eller rädsla vi saknar? Jag ber för att det är rädslan vi saknar!!

Jag tror att jag måste leta efter en annan teori....

På vägen hem idag insåg jag att allt är uppdelat i par, tom fåglarna sitter två och två i träden... inte undra på att vi singlar känner oss udda. Bussen har två säten, tåget har två säten, tidningen och extra bilagan, köp två betala för en, yin och yang, Ronja & Birk, Humle & Dumle :) för att inte tala om bokning av resor eller hotellrum, allt blir dyrare om man ska resa eller bo ensam - ensam är lika med extra tillägg! Det börjar redan i skolan när klassen ska delas upp två och två och alla ska ha en bänkkamrat. I värsta fall hade klassen ett udda antal och en person fick sitta ensam eller bli den tredje personen till ett klasskamratspar.. När grundades normen par lika med perfekt? Kan ensam någonsin blir normen för fulländning? Måste man vara två för att känna sig hel? Är man inte hel redan innan och när blev man i sånt fall trasig? Kanske är det så att vi egentligen är hela men för att se sin spegelbild måste det till en annan person, frågan är bara. Måste den andra personen vara en del av ett par? Kan inte paret ersättas av flera andra personer?

Vad är det egentligen med känslor som gör en förvirrad?? De är egentligen bara reaktioner på händelser eller tankar vi tänker, ett slags mätinstrument för vad som är rätt och fel i de situationer vi befinner oss i. Men hur kan det då vara så att vi oftast analyserar det vi känner istället för att se känslorna för vad de är?En slags termometer på ifall vi följer vårt hjärta eller om vi sätter logiken före och försöker utreda vad som är bäst för oss... när det lättaste sättet egentligen är att lyssna till sitt hjärta. Kan det vara så att vi inte längre lyssnar eller ens känner igen vårt hjärtas röst?? Är vi rädda för att släppa kontrollen och för att vi kanske får det vi önskar? Men hur ska vi då lära oss att komma tillbaka till den tid då vi trodde på oss själva och alltid lyssnade till vårt inre? Hur ska man veta vilka känslor som är rätt och fel? Finns det verkligen känslor som är fel? Är inte det som att säga att de där symptomen kan du inte ha till den sjukdomen?? De är ju bara signaler precis som känslorna... Jag utmanar er att följa ert hjärta även om det gör dig förvirrad! Trots allt, det gäller ju bara livet... ;)